Det onda med det goda

Nog för att jag älskar mina små tassar över allt annat. Men ibland är det ändå (såklart) jobbigt. Som när suget efter hund blir nästan ohanterligt, trots att jag är dagmatte och gudmatte och går på hundkurs. Då kommer tanken, kanske kan det gå? Fast jag innerst inne vet att jag alltid kommer hålla det jag lovat dem: det blir ingen hund så länge de lever, de skulle inte må bra av det. Fast ibland muttrar jag lite besviket att hur bra de än är, så hjälps inte det när jag vill ha sällskap på promenaden.